tisdag 29 juni 2010

Klädkod på krogen

En man, som blev nekad att komma in på en restaurang i Karlskrona för att han bar shorts och flip-flops, har enligt Blekinge Läns Tidning anmält restaurangen till diskrimineringsombudsmannen (DO), eftersom tjejer, som visade mer hud än han, släpptes in (även i bl a SvD, GP och SVT).

Som transa vill jag förstås inte bli stoppad för att jag bär andra kläder än vad konventionen bjuder för mitt biologiska kön. Därför kanske det förväntas av mig att jag skall sympatisera med mannen, och förfäkta uppfattningen att man borde få klä sig hur man vill var man vill. Det gör jag inte. Kalla mig gärna inkonsekvent, men jag tycker att mannen genom sitt agerande förlöjligar förbuden mot diskriminering på bekostnad av berättigade reaktioner mot missgynnande och trakasserier.

Som jag ser det, är det helt okej att en krog kräver en viss nivå på gästernas klädsel. Det handlar om stil till gagn för trivseln. Alla kanske inte bryr sig, och den som inte vill underordna sig klädkoden kan äta någon annanstans. Vidare, eftersom modet för män och kvinnor skiljer sig åt, är det naturligt att kraven på manlig respektive kvinnlig klädsel inte uttrycks på samma sätt. Både män och kvinnor som vill komma in måste på något sätt anpassa sin klädsel, och det vore galet om det ansågs vara olaglig diskriminering att medlen för den anpassningen ser lite olika ut.

DOs utredare Lars Thornberg har enligt Aftonbladet sagt:
Lagen säger att alla ska behandlas lika oavsett kön. Kommer kvinnor in med shorts ska män också göra det.

Låt oss hoppas att DO tänker till, och inte stannar vid den tolkningen av lagen. En sådan tolkning vore väldigt dåligt förankrad hos medborgarna, och skulle i praktiken försvåra seriöst arbete mot diskriminering och för allas lika värde.

Motarbetar jag oss transpersoner genom att resonera som jag gör? Det vare sig hoppas eller tror jag. Om en krog har nivån på klädseln som utgångspunkt, och använder lite sunt förnuft i förhållande till transpersoner, borde det vara lugnt. För övrigt är det just så det fungerar. Nästan alltid.

måndag 14 juni 2010

Nog är det väl olaglig diskriminering?

Elisabeth Sandlund, chefredaktören för frikyrkotidningen Dagen, har väckt starka reaktioner genom att neka EKHO en annons om ett kristet läger för HBTQ1)-ungdomar. Några bloggar ur högen som behandlar frågan:
Edina, som själv är engagerad i EKHO, pekar på det ironiska att lägret får mer uppmärksamhet på grund av att annonsen ratades än vad det hade fått genom en införd annons i Dagen.

Det hela har bland annat resulterat i att Sandlund skall diskutera frågan i P1-morgon ca 06.35. I fredags motiverade hon sitt beslut så här:
En annons för en organisation som bejakar och uppmuntrar utlevd homosexualitet skulle, bedömer jag, vara stötande för stora delar av Dagens läsekrets som har en annan uppfattning i den frågan.

Trots att flertalet (men långt ifrån alla) artiklar och kommentarer är kritiska, tycks de flesta skribenter vara av uppfattningen att diskriminering enbart är en etisk fråga. Med få undantag har diskrimineringslagen inte berörts i sammanhanget, vilket förvånar mig.

Tidningen Dagen finansieras till en del genom att man säljer annonsutrymme till allmänheten. Mycket tyder på att Sandlunds åtgärd bör ses som olaglig diskriminering, eftersom
  1. åtgärden missgynnar EKHO (i förhållande till andra möjliga annonsörer), och
  2. missgynnandet beror på att EKHO bland annat vänder sig till homosexuella.
Så här säger Elisabeth Sandlund i en kommentar till sin egna artikel:
I en kommentar uppmanas EKHO att stämma oss för diskriminering enligt diskrimineringslagen. Det skulle bli en intressant rättegång med många implikationer. I förlängningen innebär det att om Alpharörelsen nekas införa en annons om grundkursen i kristen tro i Humanisten så är det diskriminering, om vänsterpartiet inte får annonsera i Kristdemokraten så är det diskriminering, om en företrädare för EKHO inte får in ett debattinlägg i en tidning av utrymmes- eller kvalitetsskäl så är det diskriminering och om den som erbjuder en kurs för avprogrammering från homosexualitet genom förbön (så vitt jag vet finns inga sådana så gå inte i gång på detta nu) inte får marknadsföra sig via EKHO eller RFSL så är det diskriminering. Jag tror att vi ska vara rädda om tryckfriheten i det här landet inte minst om den grundbult som utgivaransvaret innebär.

Enligt min uppfattning avfärdar Sandlund den legala sidan av diskrimineringen alltför lättvindigt. Om inte annat så visar de raljanta exemplen att hon inte vet hur diskrimineringslagen är utformad. En utebliven annons av utrymmes- eller kvalitetsskäl innebär inte att någon särbehandlas negativt, och beträffande de andra exemplen nämns inte några motiv överhuvudtaget.

Jag är transvestit. Om jag av det skälet skulle nekas att handla i en butik, vore det olaglig diskriminering. Eventuella invändningar av typ "det är vår policy" eller "det är av hänsyn till våra 'normala' kunder" skulle inte förändra den bedömningen. Jämför nekad annonsering av hänsyn till homofoba läsare...

Jag kan inte säkert säga att Sandbergs åtgärd är olaglig diskriminering, utan vill betona det angelägna i att saken prövas, inte minst för att det tycks finnas ett stort behov av att informera om diskrimineringslagens existens och innebörd.

1) homo- och bisexuella samt trans- och queerpersoner

lördag 12 juni 2010

Dagen vägrar ta in HBT-annons

Tidningen Dagen har stoppat en annons om ett kristet läger för HBTQ1)-ungdomar (DN, SvD). Dagen ägs av pingströrelsen och andra frikyrkliga organisationer, och dess chefredaktör Elisabeth Sandlund säger till Kyrkans Tidning:
En stor del av läsekretsen skulle stötas av en annons av detta slaget som handlar om utlevd homosexualitet.

Här är annonsen, förresten:



Enligt Kyrkans Tidning menar Sandlund att en ansvarig utgivare kan säga nej utan att ange skäl. Fast hur det än är med den saken i fråga om annonser, har hon i det här fallet angett skälet: Åtgärden motiveras av hänsyn till tidningens läsekrets.

Många som kommenterat uttrycker (rätteligen) indignation över Dagens agerande. Kritiken tappar dock i trovärdighet, om man som Åsa Carlsson klandrar hela "den svenska kristenheten" för vad en redaktör på en tidning gör. När allt kommer omkring, anordnas lägret av EKHO2) och Svenska Kyrkan.

Några debattörer menar att Elisabeth Sandlund i och för sig hade rätt att välja bort annonsen. Martin E hänvisar till äganderätt, Immanuel Brändemo och LUFs ordförande Adam Cwejman talar om en tidnings rätt respektive Sandlunds frihet, och jag såg även ordet religionsfrihet skymta förbi i någon kommentar.

Jag för min del vill påminna om att vi har en lag mot diskriminering, som syftar till att skydda vissa utsatta grupper, bland annat HBT-personer, från otillbörligt missgynnande. Skulle hänsyn till förmodat homofoba läsare kunna vara ett sådant "berättigat syfte" enligt diskrimineringslagen som skulle göra Sandlunds ställningstagande försvarligt? Tillåt mig tvivla.

Är kanske detta ett lämpligt ärende för diskriminerings-ombudsmannen att driva?

1) homo- och bisexuella samt trans- och queerpersoner
2) Ekumeniska grupperna för kristna HBT-personer